Ljuva 60-tal ?

Så heter en patetisk gammal hurtfrisk schlager – dock skriven under samma årtionde – som ur ett mer sentida perspektiv var menad att göra tillbakablickar på tid som gått. Det hela kokar ner till någon slags nostalgisk soppa, utan egentlig verklighetsförankring. Så kanske det lätt blir vid återblickar. Tillfrågad av dåvarande bandyhövdingen och generationskamrat Janne Sjonemark om jag kunde skriva om Sirius stora bandydecennium, 60-talet, tänkte jag dock göra mitt bästa för att inte gå i den fällan.

Jag tänkte skriva som det var, eller snarare hur jag som grabb/tonåring uppfattade hur det var. Sirius hade jag redan i blodet. Det kom väl inte ur modersmjölken, utan på något annat sätt genom farsgubben som var ordförande under ett antal av Sirius sportsligt och antagligen även ekonomiskt mörkare år. Jag minns som liten grabb att det ringde på dörren en söndagsmorgon. Utanför stod ett siriusgäng som skulle åka och spela bortamatch och behövde stålar till bensin.

Jag minns också min första fotbollsmatch som färsk siriussupporter på bortaplan. Jag fick följa med farsan som i vår svarta PV444 skjutsade oss själva ett par-tre av spelarna till Norrtälje för match mot Vargarna. Det gick åt helvete. Ja, inte skjutsen alltså – utan matchen. 7-0 i arslet. En av de som tyckte det var riktigt tungt var målvakten Bengt Lundborg som åkte med oss.

Men nu var det inte fotboll det skulle handla om, utan bandy. Hade väl knappast trott att jag i en jubileumsskrift och efter 20-talet år som aktiv ledare engagerad inom Sirius Fotboll, skulle stå som författare till det. Men i alla fall…

Min första bandymatch såg jag 1959 hemma på Studenternas. Alltså det Studenternas där det idag spelas fotboll. Det gjorde man då också, men när det var dags för bandysäsong spolades det en naturis ovanpå gräsmattan. På något sätt måste det ha funkat. Växthuseffekten var väl antagligen inte lika långt gången på den tiden. Det kan kanske mer troligt ha berott på att man inte började lira förrän i juletid och att en hel allsvensk säsong bara bestod av 9 matcher. Hemma alltså 3 eller på sin höjd 4 fighter.

Bandy -61 2

Matchbild från Sirius-Nässjö på Studenternas naturis. 6930 såg Sirius vinna med 2-1 efter 1-0 i paus.

Den aktuella matchen gick mot ärkerivalen Skutskär. Matchen spelades den 11 januari och jag har därmed också medverkat till att Sirius publikrekord i bandy är 7 852 och inte 7 851. Emellertid är det egentligen inte det som är det viktiga. För mig var det viktiga känslan i detta ”event”. Det var helt klart en strålande vinterdag. Hyggligt kallt, vilket innebar att farsan ur ett av Studans förråd letade fram sina tidningspappersfyllda halmskor, i vilka han borrade ned pjucken.

De här halmdojorna försvann till hans stora sorg lite senare. Snodda eller bortkastade blev väl aldrig klarlagt. Minns att jag tänkte säga att de åtminstone kunde sparat den ena – farsan hade benprotes och kunde rimligen bara haft bekymmer med att frysa om den kvarvarande foten – men jag gjorde aldrig det.

Ja, soligt var det och solen lyste en mitt i nian. Skönt, men hade som följd att det var helt omöjligt att skilja lagen åt. Skutskär spelade i helgröna tröjor och Sirius på den tiden i någon obeskrivligt ful mörkturkos kofta. Vi såg till att heja ordentligt – gamla klassiska och inte särskilt fantasifyllda ”Hej, hej, hej – Sirius hej”. Men inte för mycket, utan måttligt. Som svensk gör man bara sådant måttligt. I min ungdomliga entusiasm körde jag på, men då blängde farsan och hans kompisar på mig, varför jag snabbt knep käft.

Sirius vann med 2-1, trots att Skutskär var riktigt bra under den här eran, med begåvningar som Stöveln Öberg (som missade just den fighten eftersom han den dagen valde att lira seriefinal mot Skellefteå i hockey i Gävle med Godtemplarna) och Bosse Nilsson i laget. Sirius var på gång efter det här och lyckades sedan ta sig till final året efter, 1960. Det gick inte riktigt bra, utan Sveriges mesta bandylag, Västerås SK vann. Jag såg inte den matchen.

Året därpå däremot, hade Sirius stärkt upp laget ytterligare. Minns att elegante arkitekten Pelle Lundquist, sades ha stor del i detta. Det var säkert alldeles sant. Han måste haft gott om stålar, för han var vanligen klädd i elegant ulster och åkte i ett enormt s k dollargrin (dåtida synonym för stor amerikansk bil). Åkte var exakt rätt uttryckt, för han lät alltid någon siriuskille köra den åt honom.

pinnstol 001

Ove Eidhagen, Gunnar Åberg och Stenåke Waltin provsitter sina presenter före matchen.

1961 skulle Sirius spela final mot dagens dominanter i bandyvärlden – Edsbyn. Matchen gick på Stockholms Stadion och resan dit företogs självklart med tåg. Sedan var det gåsmarsch längs Kungsgatan-Stureplan-Linnégatan upp till den gamla olympiaborgen på Valhallavägen. Före match var det utdelning av presenter mellan lagen. Redan då uppbackade av Edsbyverken, gav Edsbyn  siriusspelarna varsin röd pinnstol. Vad edsbyspelarna fick minns jag inte, men har en aning om att det handlade om ädla uppsalaprodukter, typ Slotts Senap – för inte fan kan de väl ha fått ättika ?

Matchen drog ingen jättepublik, även om det var femsiffrigt. Inramningen för en skolgrabb från provinsen var dock bedövande. Likaså att man finaldagen till ära kunde köpa lagvimplar med spelarnas namn att vifta med. Vi måste viftat bra, för Sirius vann. Tror att våra målskyttar var Ove Eidhagen, Gunnar Åberg och Lasse Jonsson, den senare genom att dundra in en straff.

bilj 001

Min matchbiljett – delen man fick behålla

Jag borde veta det, eftersom mitt livs första sportreferat blev följden. Detta publicerades på en spritstencilerad edition av Vaksalaskolans tidning med det fantasieggande namnet Skol-Nytt – mitt arkivex nu tyvärr förlagd så sakfrågan kan inte kontrolleras. I denna skola fanns som lärare på högstadiet en viss Ove Eidhagen, vilket man då var ganska stolt över. Till Vaksalaskolan kom efter min tid i skolan för övrigt en viss Carl-Eric Askelöf att verka som gymnastiklärare. Hur stolta den tidens elever var över det har jag inte en aning om. Askis gick dock till hävderna som den första lärare som införde skrivning i gymnastik !

Sirius hade ett fantastiskt lag med spelare som Sigge Parling, Lillis Andersson, Uffe Fredin, Tore Wikner, Lasse Jonsson, Stenåke Waltin, Ove Eidhagen, Gunnar Åberg, Carl-Eric Askelöf, Jalle Wahlberg. Sålunda blev det final igen, redan året efter 1962. Finalmotståndet var också detsamma, Edsbyns IF. Man hade dock modifierat presenterna det här året, så pinnstolarna hade en med under benen och fungerade som gungstolar. Ett taktiskt drag som satte Sirius i gungning redan innan domaren blåst igång matchen.

När han sedan så småningom blåst av, hade Sirius torskat med uddamålet av fem. Detta trots en lysande start med 2-0 och möjlighet att döda matchen genom en straff, som tyvärr inte gick i nät. Sirius började nu komma in i en liten generationsväxling, så även om laget gjorde bra ifrån sig blev det inget nytt finalspel förrän 1966. Den matchen gick på Studenternas konstis, en bana som tillkom under de första åren på 60-talet. Alldeles i början har jag för mig att kommunpamparna bröstade upp sig alldeles extra och snackade om världens största konstfrysta isbana.

Jalle Stenåke

Jalle Wahlberg och Stenåke Waltin tillsammans med Katrineholmslegenden Rolle Niva.

Det må vara – men resten då ?  Mer urbota trist och ocharmig anläggning fick man väl leta efter !  Runt arenan stod ett gäng betongstolpar i vilka det hängde belysning a la ishockeyns månskensrinkar. Läktarna var på båda långsidorna av enklast tänkbara slag av den typ som fortfarande står på ås-sidan. Hur skulle man kunna trivas här ?  Det var ju inte i närheten av gemytet på huvudläktaren vid gamla plan, utan påminde mer om bilder från matcher bakom järnridån.

Det man minns mest är kanske alla gånger man stod och frös där. Bara en gång när det var riktigt tjurigt förbarmade sig Lennart Perken Bodin över mig och lät mig komma in och värma mig en stund i presshytten (det ruckel man lät stå kvar till för bara något år sedan). Det fick inte vara för många där inne, för då blev det imma på rutan och man såg inte ut. Perken och hans kollegor var ju trots allt där för att utföra sitt jobb och då var det en klar fördel om man också såg något.

Bestående minnen är annars matcher då kölddimman kom krypande från reningsverket. I folkmun gick snacket då att ”nu har man öppnat luckorna på reningsverket”. Jag vet inte vad de fått det ifrån. För mig har det alltid varit ganska osannolikt att en kommunaltjänare självmant skulle göra det en vanlig söndagseftermiddag eller under obekväm kvällstid. Mer troligt är väl att dimman orsakades av snabba temperaturfall.

Ibland blev också matcher avbrutna p g a detta väderfenomen. En gång inträffade också att Siriusmålvakten Solla Jonsson släppte in ett långskott mot Ljusdal. Det var dock ingen som såg det i tjocksoppan. Vare sig målskytten eller den måldomare man då hade och som var placerad jämte målburen. Hans jobb var att höja den röda stinsflagga han var utrustad med för att signalera för mål. När inget hände tog istället Solla och kastade ut bollen på plan igen och spelet fortsatte.

Men tillbaka till finalmatchen -66. Varför den hamnat i Uppsala vet jag inte. Antagligen tyckte väl söderhamnarna (det var mot Broberg finalen skulle gå) att det var smidigare att kliva av i Uppsala än att åka vidare till Stockholm. Storstjärnor i Broberg var bröderna Sedwall – Dallas och Curt, samt lirare som Leif Wasberg och J-E Flink. Sirius ställde upp med Solla Jonsson, Matz-Allan Johansson, Uffe Fredin, Thordan Engstrand, Christer Johnson, Malte Eidhagen, Matti Pohjanen, Askis Askelöf, Leffe Eriksson (just det – Chappe alltså), Håkan Persson och Roffe Larsson. Janne Hedin var avbytare.

Min uppfattning är att bandyn under första halvan av 60-talet kom att förändras en del till följd av att man fick bättre möjlighet att spela under längre tid av året, spelade fler matcher o s v, men också att själva spelmönstret ändrades. Tidigare hade man ganska strikt ”hållit sina positioner”, där försvarsspelare inte gärna gick över mittlinjen och anfallsspelare knappast hjälpte till i försvarsspelet. Den nya spelstilen liknade mer någon slags totalbandy, och var förstås ett steg i riktning mot dagens spel. Effektivare förstås, även om de stora individualisterna fick mindre utrymme.

Men 66-finalen skulle det ju handla om. Jag ska erkänna – jag var inte där. Detta var mitt under den värsta mods-epoken och förmodligen hade jag av ett eller annat skäl prioriterat det popband jag alltid hängde med även denna dag. Emellertid var TV mer vakna nuförtiden, så en hel del fick man sig till livs på det sättet (även om det var monokromt – d v s svartvitt). Sirius gav faktiskt inte Broberg en chans. Försvaret inledde med stenhårt disciplinerat spel, som fick de gula att tappa lusten. Sedan ramlade siriusbollarna in. Hela 5-0 blev det till slut. Särskilt läckert var det sista.

Det gjordes av Matti Pohjanen och vevades åtskilliga gånger på TV. Matti fick bollen av Leffe Eriksson och verkade först lite tvehågsen. Sedan satte han full fart på skridskorna och dribblade bort ett helt gäng brobergare inklusive den till slut övergivne målvakten. När det var klart stannade han sedan upp med bollen framför mållinjen, rättade till slipsen och hjälmen, varefter han sopade in nystanet i mål. Vilken känsla – i en final !

66 001

Sirius lagkapten Uffe Fredin höjer SM-bucklan

Efter ytterligare en mindre generationsväxling, med nya kuggar inslipade i Sirius bandymaskineri, var det dags för final igen – året är 1968. Nu lirades det på Söderstadion, vilket alltid var lite vanskligt under eftermiddagar i mars, då inte heller den arenan hade konstfruset. Sirius vann norra gruppen och skulle möta Örebro SK, som vann den södra och vilka var lite av favoriter.

Den här gången var det inget snack om att matchen skulle ses, så det bar av till huvudstaden i kompisen Svenne Winquists knallröda Ford Mustang. Arenan på Söder var väl inte helt fullsatt, så pampighetskänslan från Stadion -61 var inte helt likvärdig. Emellertid hade arrangören genom smart biljettförsäljning fördelat upsaliensare till norra sidan och folket från gnällbältet på den södra. Hur vi hamnade där på den södra vet jag inte. Framför oss stod dock ytterligare några siriusanhängare (ganska så tankade), vilka körde den (dessbättre) sällan hörda kampsången ”Askelöf, lindelöf och skogen full med nötter….”. De sistnämnda verkade ju hamnat framför oss på Söderstadions södra läktare och inte i skogen.

68 001

Finalsegern 1968 på Söderstadion. Janne Hedin kollar att örebromålvakten är vaken.

Matchen gick dock lysande bra och Sirius lyckades vinna med 4-1. Den mest otippade målskytten var nog Sirius avbytare Lennart Josefsson, vilken knappast saliggjort någon annan än möjligen sin farmor tidigare under säsongen, men som nu satte den definitiva spiken i örebrokistan. I övrigt gjorde alla en strålande match, kanske särskilt de tre A:na i anfallet – Askelöf – Alftberg – Angesten. Man kanske också kan påstå att Uffe Fredin den här dagen krönte sin enastående bandykarriär.

TV efterhandssände matchen och vi stålsatte oss därför att vi skulle hinna se den en gång till. Alltså snabbt på T-banan ett par hållplatser. Mustangen var strategiskt placerad för att inte fastna i trafikpropp på Söder. Sedan plattan-i-mattan. Vi hann naturligtvis. Det ska dock här sägas att på den tiden var motorvägen mellan Stockholm och Uppsala bara klar till Arlanda. Inte för att skryta om Svennes Musse eller hans körteknik, utan mer för att påtala hur länge sedan detta var…………

Visserligen hade vi några goda ansatser under Hydlings och Lill-Murrens dagar, samt senare under Lomanov-epoken, men det ville sig inte riktigt…..

Svante Brinkhagen

 

 

Copyright (C) 2017 IK Sirius

×