”Ante” – en idol från Rekord-Magasinet
Även obrottsligt objektiva sportjournalister får sina idoler.
För mej är Andreas ”Ante” Eriksson en sådan.
Så när jag betalat min hundralapp i entré och kommit in på Boovallen för att se cupmatchen Nacka–Sirius och upptäcker, att jag också hamnat i närkontakt med Andreas Eriksson, kan jag inte låta bli att presentera mej för Ante – innan jag letar upp mina Sirius-vänner Marianne, Gunilla och Gunilla från ”Västra Sidan”:
– Hej, Andreas! Jag heter Lasse Sandlin och jag såg din allsvenska debut med AIK för en herrans massa år sedan och skrev då en krönika om dej i Sportbladet. Om hur du var som en historia hämtad direkt ur klassiska Rekord-Magasinet…
– Nämen, kul! Hej Lasse! Mamma har fortfarande krönikan kvar. Roligt att träffa dej igen.
– Du ska veta, Andreas, att efter den krönikan fick jag ett paket från en läsare med ett antal exemplar av gamla Rekord-Magasinet, som han ville att jag skulle överlämna till dej. Just därför. Det har jag ju inte lyckats med, men tidningarna finns kvar någonstans i röran hemma och någon gång i höst ska du få dom på Studenternas. Det lovar jag…
Så kan det alltså gå när man tar buss 821 hemifrån Sickla Strand via Nacka Forum där man byter till buss 414 mot Orminge centrum för att stiga av vid hållplats ”Boo gård” och sedan, enligt mobilen, promenera de 177 meterna till Boovallen. Bara för att se en cupmatch…
Trots snart åtta år som invånare i Nacka kommun har jag aldrig tidigare varit så här långt utåt ”Skärgården” men läst om Boo FF:s och Boovallens problem har jag naturligtvis gjort i lokaltidningen NVP (Nacka Värmdö Posten). På grund av griniga grannar får man t ex inte använda idrottsplatsens högtalare mer än fyra gånger per år. PER ÅR!
Det är i fanimej otroligt.
Klart ändå att man måste vara på plats på årets stormatch i min lilla stad på 96 220 invånare (enligt beräkningen vid senaste årsskiftet): Nacka FF–IK Sirius i Cupens andra omgång, en onsdagkväll i mitten av augusti med sen avspark 19.30 på Boovallen.
En cupmatch som den ständigt skadebenägne snart 34-årige Andreas Eriksson inte ska spela:
– Lasse, du får förstå att man måste välja sina bataljer! Genom att vila idag hoppas jag vara fräsch till måndagens hemmamatch mot Värnamo.
Andreas Eriksson gillar nämligen Värnamo som motståndare. När lagen möttes på Finnvedsvallen i våras (5–1 till Sirius) gjorde Ante två av målen: 1–0 på ett rappt direktskott på en ren småländsk bjudning, 4–0 frispelad av Christer Gustafsson.
Alltnog, låt oss gå tillbaka till 2004 och AIK:s allsvenska premiär mot GIF Sundsvall. En match som slutade 1–0, Andreas Eriksson målskytt per klackspark inför 19 486 åskådare – en hemmapubliksiffra som 2004 endast slogs av de 27 612 som såg AIK-Hammarby 0-1 den 13 maj; målskytt då: Petter Andersson.
KLASSIKERSTATUS
Så här stod att läsa i Sportbladet måndagen den 5 april 2004, dagen efter premiären:
”I år är det 36 år sedan Edwin Ahlqvist tvingades lägga ned sin klassiska ungdomstidning Rekord-Magasinet.
Året var 1968 vilket alltså innebär, att de flesta av Sportbladets läsare aldrig ens sett den.
Dock är detta en sådan dag, då en gammal man MÅSTE komma dragandes med just Rekord-Magasinet.
Andreas Eriksson, nämligen.
Allsvensk debutant. Matchens ende målskytt. Matchvinnare med en klackspark!
Som det står i Nationalencyklopedin: ”Rekord-Magasinets idealistiska ton och förmåga att uttrycka ungdomliga framgångsdrömmar har givit tidningen klassikerstatus.”
Andreas Gustaf Erikssons allsvenska debut i AIK mot GIF Sundsvall är redan en sådan klassiker och framgångsdröm, att 22-åringen från Järnvägsgatan i Sundbyberg skulle passat perfekt in bland Rekord-Magasinets andra hjältar som upprorsmannen Per Stigman, Knockoutkungen och Mr Foggs ”Jorden runt på 80 dar”.
Det var en succédebut, krönt med denna klackspark i mål förbi en förbluffad Fredrik Sundfors efter bara 11.55 av årets Råsunda-premiär.
Då hade denne företagsamme yngling redan presenterat sig flera gånger om: genom en tunnel på Patrik Eriksson Ohlsson, genom att kollra bort Cain Dotson, genom att arbeta fram först en AIK-hörna och sedan ytterligare en sen han jagat ikapp Öyvind Svenning ned till kortlinjen, snott bollen och passat Derek Boateng vars skott täcktes till den målgivande hörnan.
Men berättelsen om debuten var inte slut med målet. Under de 75 minuter han spelade, innan krampen kom i vänsterbenet, delade domare Anders Frisk ut två varningar. Andreas var inblandad i båda: den första provocerade han Svenning till – den andra fick han själv sen han sparkat bort bollen.
För de flesta av läktarnas 19 486 var Andreas Eriksson en ny bekantskap. Så icke för denne skrivare.
Jag såg Ante skoja med svenska mästarna Djurgårdens försvar en februarilördag i år på Skytteholm, göra sulrullningar à la Zidane och inlägg med fel ben à la Maradona, när Café Opera och Djurgården spelade 0–0.
Min korta matchrapport den gången innehöll sex meningar om Djurgården. Den sjunde, den sista, löd: ”Planens lirare fanns däremot i Cafét: Andreas Eriksson, 22-årigt mittfältsförvärv från Väsby.”.
Det blev totalt fyra matcher med Cafét – 4–0 Topkapi, 0–0 Djurgården, 1–0 Brommapojkarna och så sent som 22 mars 2–2 mot Ålesund – innan AIK äntligen insåg vilken guldklimp man hade i sitt farmarlag.”
Tyvärr blev resten av Andreas Erikssons premiärår i AIK inte lika succéfyllt. Redan i nästa match, mot Djurgården, blev han knäskadad och andra skador följde. Klackmålet blev det enda under säsongens tolv allsvenska matcher.
Men jag har fortsatt följa Andreas Eriksson – det gör man ryggradsmässigt efter att på plats få ha varit med om en sådan allsvensk debut: förra vändan i Sirius, under fem-sex år med BP på Grimsta, nu än en gång i Sirius där jag (utan att skrika så det stör) vanligen intar min plats närmast Västra Sidans mer högljudda del.
PIGGA NYKOMLINGAR
Sirius vinner denna cupmatch, 2–1, på ett säkert sätt.
Nyförvärvet på högerkanten Simon Berg (från Västerås IK) visar sig vara en trevlig bekantskap inte bara för att han i en tilltrasslad situation gör 1–0-målet, 18-årige Leo Tato Ekenberg gör en helt OK debut när han får hoppa in istället för skadade Erik Figueroa, men planens självklare dominant är ändå den lille mittfältaren Kingsley Sarfo – helt enastående i sin trygghet med bollen.
Så raskt hem i natten för att se Celtic–MFF.
Då är det tur att man har kontakter i ”Västra Sidan” och med en Gunilla vid ratten och en annan Gunilla och Marianne som sällskap och snabbt kommer hem till Sickla. Utan bussbyte.
