En Sirius-bordeaux när tillfället äntligen kom

Det är tätt mellan flaskorna i den lilla vinshoppen på Via Cantore, denna våtfuktvarma kväll i Genoa, detta svensk fotbolls Waterloo. Det är det 20 juni 1990 och Blågult har just förlorat sin tredje gruppspelsmatch i fotbolls-VM – och för tredje gången med 1-2. Ett-två, ett-två, ett-två – sortin i marschtakt lägger sig som ett tungt dok över den fotbollsfest som så många svenskar sett fram emot.

På gator och torg i den italienska hamnstaden ligger svenska fans inlindade i sina flaggor och byter tårar medan costaricanska supportrar sjunger segersånger som hörs ända hem till San José.

Jag har just ringt in ett handskrivet reportage till SVD:s hemmaredaktion eftersom en costaricansk reporter från tidningen La República blev så upphetsad över nationalhjälten Hernan Medfords avgörande mål att han studsade upp från sin stol och landade på min Tandy-dator, som liksom den svenska VM-drömmen gick i kras. Det var en sån kväll.

På väg hem till hotellet stannar jag till vid den lilla kvällsöppna vinbutiken. Bakom disken står en 12-tums tv-apparat och snöiga bilder från kvällens match rullar i plågsam repris.

– ¬Svedese? Condoglianze mille, säger butiksägaren och bugar sig medlidsamt.

Han ser verkligen sorgset empatisk ut, hans kondoleanser är äkta, han vet hur djupt en förlust sårar för han bor i ett land där fotbollen inte är lika viktig som religionen – den är viktigare.

På en av butikens väggar hänger några gulnade lagfoton och rödblå halsduk med Genoa CFC:s klubbemblem vackert broderat.

– Oldest football club in Italy, säger han på bruten men stolt engelska och knyter näven i luften.

Jag tänker på mitt klubblag och den vertikala ökenvandring man som Siriussupporter tvingats genomlida under 80-talet – ändå ner i den källare som heter division 4. Förluster på Österängen mot lag som man knappt visste existerade, men hoppet om en ljusnande framtid fanns alltid där. I alla fall vid varje seriestart. För sådan är kärleken till den egna klubben – den är evig, den är tatuerad, den kan aldrig ta slut. Den är ett tillstånd.

– You have club preferito?

– Sì, sì, svarar jag. Sirius.

Min nyvunne själsfrände skiner upp.

¬– Sì, sì, Sirius, skrattar han. Sì, sì, Sirius!!

Så försvinner han plötsligt bakom ett rödblått sammetsdraperi. Jag hör hur han rotar bland buteljer och så utbrister han:

– Perfetto, perfetto!

Glädjestrålande kommer han ut från lagret och håller triumferande upp en flaska rödvin. När jag ser etiketten förstår jag hans upphetsning. Där står “Sirius 1989” ¬– en vinös tribut till laget som detta år fortsatt sin resa uppåt i seriesystemet med att i stor stil vinna division 3 Norra Svealand, ett riktigt lokalt getingbo.

Sirius-vinet visar sig vara franskt, en elegant Bordeaux. Kanske var det därför det förvarades bakom kulisserna för när jag tittar mig runt noterar jag att nästan alla viner på butikens trånga trähyllor är italienska.

Jag tar emot flaskan med bägge händerna. Baksidesetikettens engelska text berättar att vinet är “best served 1993 to 1997”. Och också att Sirius är vinproducentens “flagship brand”.

Denna flaska måste jag ju bara få köpa. Rent teoretiskt kan ju Sirius vara tillbaka i Allsvenskan 1993 och då blir det ju “perfetto” att fira med detta vin, inköpt denna den blågula sorgens afton i Genoa.

– Fantastico. How much?

Min vän ruskar på huvudet och säger:

– No. Not for sale…

Jag förstod det. Fan, det kändes ju som ett gott omen, som ett vällagrat förebud att nu är högsta serien nära – efter alla dessa år.

–…for regalo, for gift, for you!

– No, no it is too much. Let me pagare!

Inte en chans. Detta är en hedersgåva fotbollsgelikar emellan. En symbol för passionen som förenar oss idrottsälskare. Som förbrödrar bortom mammon.

Jag trycker hans hand och säger “grazie” om och om igen. Bär den fådda flaskan varligt hem till hotellet – som vore den en bebis. Medfords 2-1-mål har nästan fallit i glömska. Väl på rummet lyfter jag flaskan och hör min inre röst skrika: “Skjut, Morgan, skjut!”

Tänk om flaskan blir ett järtecken, tänk om det börjar nu. Sirius har inlett bra i division 2 Norra, en promovering till ettan är inte osannolik. Och sen. Och sen…

Det är då jag bestämmer mig. Denna magiska butelj ska inte få öppnas förrän Sirius vunnit en allsvensk match igen.

* * *

Det är tätt mellan DIF-supportrarna på den stora arenan Tele2, denna vackra men småkyliga kväll i Stockholm, Siriushjältarnas återkomst.  Det är den 3 april 2017 och Uppsalas stolthet är äntligen tillbaka där de hör hemma, i fotbollens finrum. Vi är drygt 1.000 blåsvarta bland 26.000 järnkaminer och innerst inne är det väl ingen som ärligen tror på en seger.

I min taskigt tempererade källare lär en flaska Bordeaux-vin få fortsätta att lagras. Den har just fyllt 28 år.

Men ju längre premiärmatchen lider desto större växer sig hoppet om en dekantering. Sirius uppträder minst lika moget som druvorna i buteljen, spelarna växer med uppgiften så till den grad att den minste blir störst. Knappt en enda panikpastejspark, istället bolldiscplinerade lösningar även i de mest utsatta lägen. Så underbart självsäkert, så iskallt och imponerande.

Efter matchen ser jag djurgårdsfans inlindade i sina fanor, bytandes tårar. Själv lämnar jag rösten kvar på Tele2 och gladare än en costaricansk fotbollsreporter studsar jag hem, hem till min källare. Tar fram “Sirius 1989” och öppnar den med darrande händer. Slår upp ett glas, njuter dess ljuvliga bouquet, men törs knappt smaka. Tänk om det är försent? Tänk om den är blivit odrickbar?

Jag är dålig på att tippa matcher, men inte viner. “Sirius 1989” smakar himmelskt, segerns druvor måste ha mognat på Bordeaux-sluttningarnas västra sida…

Och nu när vi är i sjunde himlen tar vi även Änglarna och går till topps. Sì, sì, Sirius!

 

Björn Hygstedt

Copyright (C) 2017 IK Sirius

×