Så blev jag Sirius-frälst !

Jag blev Siriusfrälst söndagen den 6 mars 1921 ! Jag hade gått på Stadion för att se och beundra de oslagbara Uppsalakamraterna, men vad jag fick se var ett Sirius som överspelade de tiofaldiga svenska mästarna och vann SM-finalen med 5-2. Och som de spelade, de svarta ! Jag kunde inte se mig mätt på dem.

Den frodige Bie Svanström i målet som plockade bollarna lika säkert som fenomenet ”Sleven” i andra buren. Elias Knutsson på högerback med kepsen på sned som bröt så reptilsnabbt bredvid kompisen ”Sventan” Nilsson, han med Siriusklubban. Den långe trygge Joscha Höglund på centerhalv, som knöt ihop siriussäcken. Den lille undersätige Gustaf Bard, som med så förgörande kraft och precision avlevererade sina hörn- och frislag. Bies bros Iffa, som så suveränt ledde kedjan omgiven av snitsaren med skolmössa och koketta vita handskar. Arthur Lundquist, och den starke genomåkaren Rubbe Knutson. För att inte tala om den som ögat allra helst dröjde vid, vinthunden på vänsteryttern Harry Eriksson med sina förbryllande tvärkastdribblingar, så att isen sprutade kring skridskorna. Vilket lag !

Så adressen var given, när jag två år senare efter att ha blivit skolmästare i Norra latin tillsammans med bl a Wille Engdahl och Ritola och spelat ihop med samma killar i Järvas juniorlag, gjorde min entré i Uppsala och på Studenternas is. Det hade förresten varit meningslöst att söka sig in i IFK, för där vaktades målet av ”Sleven” som då stod på höjden av sin berömmelse. Jag är en av dem som ibland förunnades att träna med ”Sleven” efter stängningsdags i den Säfwenbergska speceriaffären. Han ställde sig framför stora butiksfönstret och så fick vi andra kasta bollar mot honom – hårt. Aldrig att rutan träffades !

I vardagsvimlet på Studenternas där man efter de tråkiga föreläsningarna i juridik, tränade och spelade nationsmatcher, återfanns en del berömdheter. Bland dem var Gustaf Bard, som kvällsjobbade som typograf. Han stod och tittade på när vi spelade akademisk stadsmatch mot Stockholm, där jag till min omåttliga stolthet klarade en straff av Bassen Sköld. Efteråt kom han fram till mig och sa: ”Vill du spela i Sirius ?”

Jag rodnade och bleknade om vartannat. Skulle en dröm gå i uppfyllelse ?

”Åk och ställ dig i målet”. kommenderade Bard, ”så får jag se vad du duger till”. Sen började en ”examen” som jag sent ska glömma. Bard la upp bollen på straffpunkten, skakade lite med klubban, fixerade mig med bistert rynkad panna och klippte sen till. Först en boll – pang ! – som gick in strax intill högra örat. Så en ny – pang ! – som gick strax intill vänstra örat. Jag kände mig ungefär som den fastbundna damen på cirkus, när knivkastaren prickar med sina vassa vapen.

Jag måtte ändå ha klarat mig något så när, för efteråt sa Bard: ”Du får börja i B-laget och sköter du dig där, så kanske det blir ettan, för Bie tänker sluta.”

Det blev en hyfsad debut i B-laget och det blev också några matcher i A-laget vintern 1926, men det hela tog ett abrupt slut, när jag avbröt mina studier och tog ett anbud att börja jobba på Stockholms-Tidningens sportredaktion där jag med korta intervaller skulle komma att arbeta i 40 år.

Men Siriusanhängare hade jag blivit med hull och hår, och spelade faktiskt också ett par minuter i fotbollslaget i det s k ”östsvenska träsket”. Som sagt: Sirius har det varit för mig i över 50 år. Hur många gånger har man inte ömsom ångestsvettats ömsom jublat på Studenternas. Aldrig har jag varit så överlycklig som då avgörande målet slogs in mot Landskrona i kvalet till allsvenskan. Då chockerade jag kollegorna på pressläktaren genom att resa mig upp och urvråla. Gamla karl´n som skulle vara objektiv bedömare, gubevars.

Låt mig avsluta den här episteln med att berätta en historia:

Sirius fyllde 50 år och IFK 70 år 1957 och det skulle firas med en match mellan de gamla stjärnorna. Det var tal och musik med gåvor och festligt värre före matchen. Men när spelet väl började var det slut med vänskapligheterna mellan de gamla antagonisterna, som rök ihop så stickorna yrde om klubborna. Så var det halvtid och jag gick ner för att höra hur snacket gick i omklädningsrummen. Kom in i Uppsalakamraternas kabyss just när Sune Almkvist sin vana trogen från framfarna dar gick omkring och höll straffpredikan för spelarna med sin lite gnälliga och stundtals infama röst. ”Du måste spela så och så….. och du måste spela så och så…. annars går det inte.” När han skällt ut nio man fick han syn på den tionde, en liten gubbe som satt ensam i ett hörn. Det var den äldste, den över 60 år gamle världsberömde metereologen och åskforskaren Hilding Ångström, som övertalats att vara med trots att han inte stått på skridskorna på tjugo år.

Sune riktade ett domedagspekfinger mot Ångström och röt: ”Och du Hilding, du får inte vara med nästa gång !”